Spanien. Bussen från Torla, den lilla bergsstaden som är inkörsport till Ordesa Parque Nacional, svänger in på parkeringen, lämpar av några natursugna vandrare inklusive oss och en halvtimma senare så är vi på väg in i skogen. Med bestämda steg följer vi skyltar mot Cola de Caballo, vattenfallet vi läst om. Stigen följer en flod med vackert, klart och turkost smältvatten. Lite fint tycker vi, vattnet ser inbjudande men strömt och kallt ut.
Efter ett tag blir vi ganska uttråkade. Vattenfallen avlöser varandra och visst, de är fina men skogen runt oss gömmer alla övriga vyer och uppförsbackarna börjar kännas i ben och sinne. Naturen ser, för ett ovant öga, ut precis som vilken svensk skog som helst. Min förväntningar var på annat.
När ljuset når oss är färgerna kristallklara, kontrasterna av illgrönt, himmelsblått och turkost är så starkt att vi måste kisa först för att vänja ögat. Det ser overkligt vackert ut och den alldagliga naturen vi lämnat bakom oss är ett minne blott. De snöfläckiga bergen tornar upp sig i bakgrunden och de ser ut att ligga bra och vilosamt där med allt det gröna framför sig, den blå himlen ovanför sig. Det är bergen som ger oss det turkosa vattnet och vi provar att doppa tårna i det, det är kallt och fötterna domnar snabbt bort.
Bjällrornas klang är mjuk och vi närmar oss dem försiktigt. Kor, kalvar och vandrare ses tillsammans. Korna ser inte ut att ha något mål, inte mer än att äta sig själva mätta och att erbjuda sina juver åt spretiga kalvar. Vandrarna däremot har Cola de Caballo framför eller bakom sig. Vattenfallet som breder ut sig som en hästsvans från bergen och lockar oss att sätta oss ner på varsin sten. Vi vilar våra trötta ben. Promenaden tog tre timmar och lika många förväntar vi oss att ha tillbaka men vi är inte beredda att släppa det vackra än. Sitter tysta, njuter av vattnet som dånar, berg som sneglar ner på oss.
Promenaden hemåt är omvänd. Vi vill inte in i skogen igen, inte lämna det overkliga bakom oss. Otillgängligt och bedövande, grönt och blått och vitt och grått och turkost... smyckat av blommor och råmande kor. Till sist sluter sig träden obarmhärtigt om oss. Vi försöker ignorera våra skakiga ben och ömma fötter. Pratar om det vi har bakom oss och föser benen framåt på steniga stigar och skuggiga rötter. Skogen är långsam och när vi till sist anar slutstation är vi lyckligt mätta på promenad, härligt sugna på vad den lilla baren/restaurangen har att erbjuda. Pyrenéerna har visat sitt bästa, sitt hästsvansvatten och sitt gräs, sina toppar och kossor, färger.
Alla bilder är hämtade från mitt Instagramkonto, CocoSoff
Kommentarer
Skicka en kommentar