Fortsätt till huvudinnehåll

Hosteria Cannavota, Rom

På Cannavota har tiden stått stilla sedan 60-talet. Vita dukar; på väggarna gamla bleknande foton av leende unga män med armen om olika kändisar; antagligen är killarna på bilderna samma farbröder som serverar oss i nutid.



Cannavota, exteriör
Cannavota, exteriör

Hosteria Cannavota ligger på Piazza San Giovanni, som tyvärr är ganska hårt trafikerad, så det är inomhus som gäller här. Första gången jag besöker Cannavota, är det i sällskap av Marisa, min schweziska roomie vars italienska är på en helt annan nivå än min nybörjardito. Eftersom det är hyfsat befriat från menyer på engelska här i Roms södra delar där vi bor, låter jag Marisa beställa. Och hon beställer in varsin aperitif - två dricksglas med martini kommer strax in och vi blir genast lite tipsy. Efter en klassisk skaldjursrisotto, även den i megaportion, samt en kanna vin får vi börja tänka på morgondagens lektioner och ber om il conto, som visar sig bli ganska liten i förhållande till såväl kvantitet som kvalitet.



Cannavota, interiör
Cannavota, interiör

Mitt nästa besök blir ett år senare, då jag vill visa upp det traditionella romerska köket för mitt sällskap. Jag blir stolt när jag lyckas med att inte fucka upp beställningen, trots mina basala språkfärdigheter. Vi börjar med antipasto misto, en blandtallrik med parmaskinka så gudomligt god, och fortsätter med läckerheter från havet. Vi sväljer ned det hela med utmärkt vin från kullarna omkring Rom, betalar en löjligt liten summa (för att vara i Italien) och går på sightseeing i området.



San Giovanni in Laterano
San Giovanni in Laterano

Caracallas termer
Caracallas termer

Fler restauranger i Rom:



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...