[/caption]Häromdagen bläddrade jag i en gammal dagbok och jag fastnade vid en rad skriven efter ett par månaders kringresande i Indien, just på väg att lämna Calcutta och flyga vidare mot Bangkok.
-Det ska bli så jävla skönt att slippa det här landet! Just så där kände jag, jag minns det tydligt.
Jag fördriver tiden innan jobbdags med att zappa på systerns TV. Med en katt i knät och med vindbyar utanför fönstret som får vem som helst att vilja krypa längre in under filten . Regnet piskar hårt och brutalt mot rutorna. Jag kombinerar kattvaktsuppdraget med att tjuväta ur min systers skafferi och plötsligt fladdar det jävla landet till på TV-rutan igen. Kunskapskanalen ger mig Dan Cruickshank som kringresande och just nu har han landat i hinduernas andliga centrum, Varanasi.
Han krånglar sig fram i färgsprakande gränder, vägen är krokig och människorna runt omkring honom är nära och många och alla ska fram först. Kroppar överallt, mat, bajslukt blandat med curry och starkt rosa tyger som fladdrar till och skymmer din sikt, klibbar fast i ansiktet. Minnena av Indien blandas med TV-rutans bilder och jag minns varför jag inte ville längre, varför det stod mig upp i halsen. Jag minns också att det var just allt det där som jag bara en kort tid senare ville tillbaka till och idag sitter jag här under filten och bara älskar mitt Indien som jag inte besökt på alldeles för många år. Jag kryper ner under filten och saknar kaoset, kanske till och med bajslukten och jag vill inte att programmet ska ta slut.
Hatkärlek kallas det.
Bildkälla:
www.flickr.com/photos/peripatetikos/4773232914/
Kommentarer
Skicka en kommentar