Det är min drog, min lycka!

-Kommer du inte IHÅG att dina ben var tjocka som elefanthovar när ni kom hem!?

Huruvida elefanter har hovar eller ej kan man ju diskutera men mamma har i alla fall aldrig varit smidigheten personifierad och efter en och annan träffsäker kommentar har jag lärt mig att inte ta illa upp. Jag minns inte att jag kom hem från den resan med några elefanthovar. Däremot minns jag hur felplacerad jag kände mig på Landvetters flygplats, iklädd (ja, faktiskt mamma!) ett par tunna byxor med elefanter PÅ. Jag lämnade Sri Lankas fuktiga värme ett dygn tidigare och körs plötsligt in i välkomsthallen i en tunn vindjacka och i en lånad rullstol utan att egentligen ha funderat över hur mina anhöriga skulle reagera. Det var underbart att se dem, jag hade saknat dem allihopa men jag var på fel plats för mina elefantbyxor.

Det var väl inte ett jättepoppis beslut jag hade tagit men när jag var på resande fot tyckte jag liksom inte att det var någon idé att oroa nära och kära hemma. Jag var sjuk, men jag hade sällskap som tog hand om mig på bästa tänkbara sätt. Sällskap som till och med knöt mina skor när jag hade för ont för att böja mig ner, heja Anna. ...och vad hade det hjälpt att de gick hemma och oroade sig. Jag skulle ju snart vara hos dem ändå.

-Är det inte lika bra att du stannar hemma i Sverige?

Hon fäller kommentaren när jag är hemma för att tigga till mig lite sällskap efter jobbet och en matbit för min kurrande mage. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Hur skulle jag kunna stanna hemma i Sverige när hela min kropp skriker efter att få komma iväg igen, efter att komma bort och se annat, upptäcka nya världar, nya människor. Hur skulle jag kunna det, hur kan mamma inte förstå det!?

...men, det kanske är de där elefanthovarna som inte lämnar hennes tankar ifred, jag vet inte riktigt. Ibland känns det bara som att jag fortfarande går omkring med de där tunna och fåniga byxorna på mig. Då vet jag att jag är på fel plats och även om byxorna inte åker på igen så är det dags att ge sig av ett tag. Sen kan det bli rätt, balansen blir återställd. Det är mitt lyckopiller, min drog som håller mig på rätta sida galenskapen och utan den vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det är ett dyrt piller men det är värt varenda krona, jag blir helt enkelt en mycket bättre människa av det. Hm, borde inte högkostnadsskyddet gälla...?

 

[caption id="attachment_3812" align="alignnone" width="450"] Elefantbyxorna är på, 1997[/caption]