Fortsätt till huvudinnehåll

Nästa, Le Tréport

Le Tréport

Nästa utomlandsstopp blir Frankrike. Normandies Le Tréport ska få visa upp sig för mig och jag vet egentligen inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Öl och ost säger min bror som bjudit oss dit. Han berättar om förra årets extrakilon och verkar rädd för en repris vid denna sommarvistelse också men fortsätter i nästa andetag att prata om hur gott det är med sniglar och han tycker att jag är märklig som inte hunnit prova denna delikatess ännu. Le Tréport verkar alltså handla om mat.



Jag älskar mat. Jag älskar vin också och Frankrike är ju inte helt okänt för sina viner. Det kan ju inte bli så fel. Mat, vin och trevligt sällskap är alldeles tillräckligt för en härlig semester och min längtan bort smyger sig på igen. Kan inte låta bli att vilja veta mer om Le Tréport.


Jag googlar för fullt men hittar ingen vettig turistinformation på språk jag behärskar. Bilder, fantastiska på kritvita höga klippor som reser sig från staden och verkar dela in den i områden. Jag listar också ut att det finns någon typ av linbana på plats, kanske värt att testa. Tidvatten och fiskmåsar har jag förstått ska vara centralt för staden, fiskmåsarna kan jag klara mig utan men tidvatten känns  helt ok. Det känns konstigt för mig som är van vid att ta till mig så mycket information som möjligt innan jag reser, men Le Tréport får nog förbli en gåta fram till dess jag är på plats i augusti. Då litar jag på att sällskapet visar mig stadens guldkorn.


Här, ett blogginlägg i alla fall. Det ser ju lite trevligt ut:-).
husbilsbloggen.blogspot.com/2010/04/le-treport.html

/Sofia




Bildkälla:
www.flickr.com/photos/andres-y-linda/5441188919/

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...