Fortsätt till huvudinnehåll

Via Appia

Att alla vägar bär till Rom har du säkert hört. Ett märkligt uttryck, kan tyckas, men för antikens människor var detta ett riktigt påstående. Romarna byggde tidigt vägar för att underlätta transporter mellan rikets delar och dess administrativa mittpunkt. Varutransporter och militära förflyttningar var de viktigaste syftena med dessa snillrika konstruktioner  och dräneringen - den funkar fortfarande!


En arla julimorgon ger jag mig ut, genom Porta San Sebastiano (alla dessa helgon!) i söder och sedan är det raka vägen till Via Appia Antica. Det tar inte många sekunder innan jag förstår guidebokens tips att förlägga denna utflykt till en söndag, då det är bilfritt; morgonrusningen på vägen är infernalisk, särskilt för fotgängare, vars utrymme begränsas till en alns bredd, i bästa fall.




[caption id="attachment_2062" align="aligncenter" width="337" caption="Via Appia antica"]Via Appia antica[/caption]

I vinddraget från förbipasserande bilar får jag knata på ett bra stycke innan trafiken mattas av och jag når den gamla stenläggningen på Appius Claudius väg, färdigställd 312 (före Kristus, förstås). Vägbygget tog en tid och byggherren själv lär ha blivit blind under tiden och fick sedermera tillnamnet Caecus (den blinde). Han underlät emellertid icke att själv inspektera resultatet; med en käpp vandrade han över de nybyggda partierna för att känna skarvarna med sina bara fötter.


Vägarna må ha varit de bästa i sitt slag under antiken, men för en nutida resenär kan en färd på Via Appia kännas lätt skumpig. Jag slås av häpnad när jag ser en bil närma sig i sakta mak. Jag trodde faktiskt inte att man fick köra bil här – jag tänkte att det skulle vara ungefär som att knacka loss frisen från Parthenon eller kasta en kopp kaffe på Mona Lisa. Fort går det hursomhelst inte och bekvämlighet är nog inte att tala om. Det mest komfortabla färdsättet för en B.C.-människa sägs ha varit bärstol.


Eftersom det var förbjudet att begrava sina döda inom stans portar (undantaget kejsare o.dyl.), lät man uppföra gravar utanför staden. Längs vägarna finns gravmonument av skiftande art, men då Via Appia blev de förmögnas favoritväg - kanske för att den förband staden med deras lantegendomar och semestertillhåll i söder - finns flera maffiga sarkofager och skulpturer här. Caecilia Metellas grav är en av de mer iögonfallande; det stora mausoleet restes av hennes make, Marcus Licinius Crassus, och har under medeltiden använts som befästning, vilket kanske kan säga något om dess storlek.




[caption id="attachment_2061" align="aligncenter" width="337" caption="Caecilia Metellas grav"]Caecilia Metellas grav[/caption]

Catacombe di San Sebastiano ligger en liten bit längre ned på gatan, ett populärt turistmål, som tyvärr är stängt denna tidiga timme; dessutom är det pre-frukost för mig och dags att vandra tillbaka till stan.




[caption id="attachment_2064" align="aligncenter" width="337" caption="Saker man ser längs Via Appia"]Saker man ser längs Via Appia[/caption]

[caption id="attachment_2063" align="aligncenter" width="450" caption="Fler saker man ser längs Via Appia "]Fler saker man ser längs Via Appia[/caption]

Läs också Minervas skildring av en liknande utflykt!

Andra inlägg om Rom:

 

Etiketter:

Kommentarer

  1. Hasse12 juni 2011 kl. 16:10

    Hej! Kollade in på din sida det så såg fint ut!

    http://www.reseguiden.se/minsida/resaiusa

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer