[/caption]Det är när Madde, en av mina bästa vänner, berättar att hon ska åka till norra Thailand med sitt jobb som jag plockar fram mitt gamla fotoalbum från år 2000 och Lonely Planets bok Thailand. Jag grämer mig över att jag inte kladdat mer i boken. Jag älskar gamla kommentarer, understrykningar och adresser men av någon anledning som jag inte kan påminna mig om just nu har vi knappt dragit ett streck eller vikt ett enda hundöra i boken och i albumet ser det ut som att jag tänkt göra klart det "sen".
Jag hittar kortet på Anna, Mange och mig, iklädda typiska äventyrskläder vilka vi med största sannolikhet känner oss lagom obekväma i. Mange är förmodligen den mest entusiastiska inför den kommande forsränningen, Anna och jag ler men jag vet att bakom leendena är vi nervösa. Jag minns inte vad byn heter. Vi landade i alla fall på den lilla flygplatsen i Mae Hong Song och tog oss vidare efter någon dag, så där omkring är vi, i nordvästra Thailand. Möjligen vid floden Pai.
Det är inte riktigt säsong. Vattenmängderna är små just nu och forsarna sägs vara likaså. Antagligen är det anledningen till varför jag och Anna går med på utflykten men när pojken som är vår guide går igenom säkerhetsreglerna blir vi osäkra igen, skrämmer upp varandra. Jag är rädd för vatten som rör sig fort och Anna är rädd för lite av varje. Vi får lära oss bästa sättet att landa i forsen på om så skulle ske, jag tror att vi båda tjejer hörde när istället för om och jag tror att Mange bara såg på den eventualiteten som ännu ett äventyr. Hur som helst så är det ryggläge med sträckta ben och att flyta med forsen tills någon plockar upp oss som gäller i ett sådant fall. Jag tänker att det måste vara behagligre så än tvärtom och hoppas på att jag automatiskt vänder åt det hållet med min slitna flytväst. Det andra oerhört viktiga är att vi inte får lov att kliva ur båten om den skulle fastna mot en sten, alltså oerhört viktigt.
Vi startar lugnt, jag tror att alla känner av att jag och Anna inte är lika med på noterna som övriga i gänget. När första forsen kommer studsar jag till på kanten av gummibåten som jag sitter på. Jag inser plötsligt att det skulle bli svårt med balansen i mitt fall och innan jag hunnit tänka klart tanken kommer nästa duns och vips så har jag hamnat på golvet i båten. Jag känner mig inte något vidare duktig, första forsen klarar jag sådär halvbra från båtgolvet och jag har fortfarande paddeln i handen när kamraterna hjälper mig upp på kanten igen.
Vid nästa fors klarar vi oss fint, men det är inte spännande, mer en skrämmande känsla för min del.
Tredje forsen kommer och mitt i den kör vi fast mot en stor sten. Jag gör en repris och hamnar strax på golvet igen. I ögonvrån och nerifrån min plats ser jag hur Annas vänstra ben är på väg över kanten, hon tänker kliva ur och lämna oss andra i sticket. Anna lägger märke till min blick och jag ser äkta rädsla i den. Sedan skuld och till sist ett litet leende som ursäkt samtidigt som hon drar tillbaka sitt ben och sätter sig tillrätta igen. Gummibåten tar sig förbi stenen.
På något sätt tar vi oss vidare, fler incidenter händer utmed vägen men våra medresenärer har börjat att ignorera oss och styra upp situationerna själva. När vi når mål är vi lite skamsna men sätter oss med matsäck tillsammans med de andra och försöker att inte låtsas om vår ringa insats. Mange är lite besviken, han hade hoppats på större forsar. Jag och Anna är tysta. Vi njuter av fast mark under våra fötter och brungrön flod som flyter fram vid sidan av oss i frodig natur.
[caption id="attachment_2247" align="alignnone" width="450" caption="På väg mot floden"]
[/caption]
Härligt att du erkänner din rädsla och inte kommer ihåg det som enbart en häftig upplevelse! Det bekräftar för mig att jag aldrig skall ge mig ut på forsränning!
SvaraRaderaHaha, häftigt var inte känslan för min del direkt:-). Det var inte alls fel med ett stopp i norra Thailand men forsränningen lämnar jag hädanefter åt folk med mer dödslängtan än jag har.
SvaraRaderaHahaha! Ja, jag var rädd! För att hamna i vattnet, under båten, för ormar i vattnet o i träden som hängde över. Förstår inte vad jag utsatt mig för förr i tiden... Fantastiskt roligt att läsa, Sofia!
SvaraRaderaHaha, vi GJORDE det i alla fall, nu vet vi att vi inte gillar det;-). Jag hittade massor av fina gamla foton så jag kanske delar med mig av fler framöver.
SvaraRadera