Fortsätt till huvudinnehåll

Vilken säkerhetskorridor hamnar jag i?

[caption id="attachment_2020" align="alignright" width="450" caption="Framtidsvision hos IATA"]Framtidsvision hos IATA[/caption]

Antagligen är det ingen fara, jag har ljust hår, svenskfödda föräldrar och har inte ens så mycket som en parkeringsbot i mitt brottsregister. Jag kommer med största sannolikhet hamna i "Normal-korridoren" där jag leende kan trippa fram med mina pumps kvar på fötterna och nagelfilen kvar i handbagaget. Skönt!



IATA som är den internationella flygorganistion som organiserar 230 flygbolag på 93% av världens flygplatser har nu presenterat sin framtidsvision på en mässa i Singapore. För att undvika det omoderna krånglet under flygplatsernas säkerhetskontroller ska alla resenärer delas in i tre säkerhetsgrupper redan i passet, känd resenär, normal eller förhöjd säkerhet är klasserna. Sedan ska man slippa ta av sig kläder och dylikt vid kontrollen, eller... hm, jag antar att det inte gäller för alla klasser förstås.


"Passagerare borde kunna ta sig från trottoarkanten till gaten med värdighet", säger Giovanni Bisignani, vd för IATA. Jag hoppas då också att de ser till att de icke-terrorister som med största sannolikhet också kommer hamna i säkerhetsriskgruppen kan behandlas med någon slags respekt, de måste ju ändå också fortfarande räknas som en av de passagerare Bisignani pratar om, åtminstone så länge ingen kommit fram till något annat!? Helt säker kan jag faktiskt inte heller vara att jag, i denna rädda värld jag lever i, inte kommer hamna i senast nämnda grupp på grund av något jag inte ens tänkt på. Det är ju inte jag som bestämmer på vilka kriterier dessa säkerhetsrisker plockas fram.


Jag har många gånger pustat och svettats i köer som ringlar sig fram saktare än sakta och förbannat osmidigheten med att flyga. Jag avskyr att krångla mig ur jackor, skärp och svettiga stövlar för att ända få gå tillbaka genom pipande metalldetektor fastän jag verkligen inte kan komma på vad mer som kan vara en potentiell säkerhetsrisk. Jag tycker onekligen att det är ganska bökigt att boardingpass och pass ska visas upp så många gånger som tre innan ombordstigning på vissa rutter och jag muttrar och frustar över att jag måste klunka i mig min eventuella bombvätska för att få behålla flaskan till andra sidan kontrollantens breda ryggtavla.


Jag välkomnar lite smidighet på flygplatserna och vill givetvis sträva efter en hög säkerhetsnivå på våra flyg men förslaget med att dela in människor i olika säkerhetsklasser för att sedan lotsa dem genom rätt korridor vill jag nog veta mer om innan jag kan avgöra om jag anser att det är ett värdigt alternativ. Det kanske visst går att ordna allt på ett civiliserat sätt, jag vill gärna bli överbevisad och behöva erkänna att det var en strålande idé. Fram till dess fortsätter jag hellre att pusta högt i långsamt ringlande köer.


/Sofia


Fler inlägg på Coconuts & Skylines:
Till Sardinien genom nålsögat
Vad spelar påsen för roll?



Mer att läsa:
www.svd.se/resor/nytt-system-delar-in-passagerare_6225299.svd



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...