Fortsätt till huvudinnehåll

"Allt för Sverige" - Värsta sortens TV

Jag säger bara, "Oh my God!!!"... är det verkligen någon som vill betala för det här!!?


För ungefär ett år sedan slängde jag ut TV:n. Jag ville se om min tidsätar-maskin  skulle bli saknad, det blev den inte.  När strykbrädan plötsligt håller på att tippa över av tygtyngden slår det mig dock att det är ju då, vid strykningen man behöver något att titta på för att stå ut med hushållssysslan.





Jag lyckas få på SVT:s nya satsning "Allt för Sverige" på SVT Play under tiden som strykjärnet blir varmt. Utan att ha en aning om vad det är tänker jag att som turist, resande, kulturintresserad m.m. kan det vara kul att se hur Sverige uppfattas som land. Programmet ska handla om 10 amerikaner som söker sina rötter i Sverige, intressant så länge det inte blir tårdrypande och tramsigt.


Det visar sig vara en tävling, en tävling där den enda vinnaren får möta sina släktingar i Sverige. De andra, förlorarna, får åka hem. Kan det bli mer osmakligt. De förlorar den familj de gråtit sig igenom programtid för, de får åka tillbaka till Amerika. Jag tycker inte att det låter underhållande. Jag tycker att det låter grymt.


Det hela påbörjas med en landstigning från båt  i Skåne och sen börjar de svenska idyllerna att radas upp, en efter en som att det enda vi har i Sverige är Bullerby-hus, gröna ängar och betande kossor. Visserligen har vi också massor av de här vackra miljöerna och det finns också en eller annan ledtråd för någon deltagare här men det känns som att det är viktigare att måla upp bilden av landsbygds-Sverige än att skildra jakten på rötter och släktingar.


Det spelas på känslor (stora amerikanska tårar rullar till storslagen film-musik om och om igen), det tävlas i otroligt fåniga tävlingar för att få immunitet (Är det Robinson eller?) och det görs narr av "Svensken". Alltså, det är inte amerikanerna som skojar friskt om norrlänningarnas tal-oförmåga och svenskens rädsla för att sticka ut, det är Anders Lundin (programledare). Sådan är svensken i ett nötskal, tydligen. Sedan är det vår tur, det ska skrattas friskt åt amerikaner när de har svårt för att uttala våra svenska ord. Haha, very funny Anders!


Det ska också ätas svenskt. Vi får se det typiskt svenska frukostbordet dukas upp med sill,  messmör och Kalles Kaviar.  Allt varvas med bilder på kalvar som kliar sig mot trädstammar (gulligt), en tatuerad Dala-häst på en rygg och gärdsgårdar som zoomas in och ut. Amerikaner som själva tycker sig ha placerats i en gullepluttig sagovärld, och luras att tro att det är så vi lever, allihopa... du och jag, mitt i somriga ute-Sverige med ladugården som doftar kodynga jämte frukostbordet. Så svenskt. Hur kunde förfäderna åka ifrån det här!?


Man lyckas alltså göra sig lustig över både amerikaner och svenskar, fast antagligen är det inte ens meningen. Eller jag vet inte, är det det? Ja, pinsamheten blir så jobbig ibland att jag måste lämna strykbrädan obevakad och bara gå ut ur rummet en stund. Jag kan gilla pinsamhets-TV, när den är rolig. Här är den bara jobbig och jag tycker synd om deltagarna. För att alla utan en kommer att få stå ut med all den här skiten utan att ens få träffa sina ur-svenska släktingar OCH för att det är meningen att vi ska sitta hemma i TV-soffan och skratta åt eländet, åt dem.


Vilken dynga rent ut sagt. Jag säger det igen... "Oh, my God!!!"


 


Mer på aftonbladet:
www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13861102.ab


Hela programmet på SVT Play:
http://svtplay.se/t/167318/allt_for_sverige

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...