Fortsätt till huvudinnehåll

Borås Resebyrå-utbud

[caption id="attachment_3495" align="alignnone" width="450" caption="Finns det någon som kan hjälpa mig?"]
Bild från flickr.com på en "arrangerad" resebyrå
[/caption]

Spanade in utbudet på fyra av Borås resebyråer häromdagen. Ville se om det gick att hitta en ombokningsbar biljett till San Diego för ett hyfsat pris utan att anstränga mig själv för mycket. Priserna traskade självklart upp en bit på kostnadsskalan för att mina önskemål skulle tillgodoses och alla fyra gav mig ungefär samma prisidé. Däremot var ansträngningen för att få mig nöjd på väldigt olika nivåer.



Big Travel: En ung tjej som genast tar sig an mig, leende och framåt, ber mig sitta ner. Hon känns privat och jag får förtroende för henne. Hon letar på många alternativ, ger mig tips om visum och berättar för mig att jag kommer tycka om San Diego. Resultatet blir halvbra prismässigt men genom sin trevlighet bokade jag nästan ändå.


Resia: Här förväntar jag mig att bemötandet ska bli proffessionellt men jag blir förvånad. Stiger in på kontoret med ett gäng likadana säljare med lila tröjor och headset (eller om det bara är i minnet alla har en mikrofon bredvid munnen). Tittar mig omkring och letar efter kölapp eftersom alla ser så grymt upptagna ut, ingen möter min blick. Efter en stund tittar en ung tjej upp och jag frågar om hon kan hjälpa mig. Oengagerat börjar hon göra sökningar på mina datum, pratar inte alls med mig under hela tiden och ger mig ingen extra information, knappt den jag ber om heller. Ett par hundralappar billigare än Big Travel blir resultatet men besvikelsen desto större och Resia bestämmer jag mig bums för att välja bort.


Tripp: Här känner jag igen mig. Lokalen ser likadan ut som när jag, innan internetbokningar slog igenom, anlitade samma kontor fast då skyltat "Flygvaruhuset" för mina flygresor. Kvinnan vid skrivbordet känns också igen och jag vet att hon anstränger sig rejält och borde vara duktig på det hon gör efter så många år. Hon letar fram helt andra resvägar än tidigare kontor gjort. Priset blir dock ungefär detsamma men en eventuell ombokning betydligt fördelaktigare. Här känns det kanonbra. Bara den lilla detaljen med plingandet från MSN, som hon antagligen inte hann stänga ner innan kunden kom in, som störde lite.


Ticket: Här får jag inget leende, inget gensvar från mina sökande blickar. Jag ställer mig och spanar in broschyrer istället men blir strax inropad av den äldre damen. Hon ler fortfarande inte och jag undrar på allvar om man verkligen kan ha det här jobbet utan att kunna dra det allra minsta på mungiporna. Men... hon mjuknar och jag ser att hon anstränger sig för att ge mig vad jag vill ha. Hon hittar ett hyfsat alternativ åt mig och svarar bra och kompetent på mina frågor. På något sätt tycker jag om den här barska kvinnan och när jag ska gå tackar vi och ler båda två.


 


Bäst i test: Helt klart Big Travel.


Näst bäst: Ticket och Tripp får en delad och inte helt dålig andraplats.


Sämst: Tyvärr Resia, ni levde verkligen inte upp till förväntningarna den här gången trots att jag viftade yvigt med min fina penna jag fått alldeles nyligen.


 


När jag landat i soffan hemma hittar jag en ombokningsbar biljett på SAS webbplats. Billigast, och SAS ligger sen tidigare riktigt bra till på min "trevlighetslista". Att boka på nätet känns dessutom bekvämt och lagom anonymt, dessutom kanske lite mer "i tiden". Nu ska jag förstås vela med datumen en stund till så får vi se vad vi kan hitta sen...


 


Bildlänk: www.flickr.com/photos/cgc/119060368/in/photostream

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...