Fortsätt till huvudinnehåll

Mittens Rike

Ett reseintresse utöver det vanliga är ofta kombinerat med en nyfikenhet över vad som händer och sker ute i den stora vida världen utanför turiststråken eller kanske i en annan tid. Så är det i mitt fall också och vissa saker fastnar, för alltid.





Häromdagen stötte jag på "Världens händelser" på SVT Play och påmindes om att mitt första möte med landet Kina inte är sammankopplat med vare sig den Kinesiska muren eller med Terakottaarmén. Det är ett minne som bränt sig fast på näthinnan, bilden av hur en student ställer sig framför en pansarvagn som är där för att skjuta, storma torget och förstöra. Himmelska Fridens torg i Peking, 1989 sett med en trettonårings naiva ögon. Mannen kommer undan men många dog de här dagarna och i efterspelet. Dödande, fängslande och folk som flyr blir verklighetens Kina.


Mamma försökte förklara allvaret i det hela och även om jag inte riktigt hade grepp om vad det handlade om så förstod jag tyngden i att en miljon kineser ställer sig upp tillsammans och att en man har fått nog och vågar stoppa en hel kolonn av stridsvagnar. Hennes ord underströk bara allvaret i situationen. Jag såg på TV hur människor förgör människor, trots världens ögon som tittar på och jag såg med vilket mod människor kämpar för sin sak.


Jag har fortfarande inte haft chansen att byta ut det där Kina-minnet mot något trevligare och mindre våldsamt... och någonstans vill jag nog också behålla det där även om nya gärna får läggas till. Det hjälper mig att komma ihåg att uppskatta saker som jag ibland tar för givet, så som pressfrihet, rätten att få demonstrera, mina mänskliga rättigheter och mitt värdefulla liv. Det hjälper mig också att komma ihåg att i det moderna Kina får man fortfarande inte göra som man vill.


Väl värt att se!
Världens händelser - Himmelska fridens torg


 


 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...